Noa och floden
5Herren såg att ondskan på jorden var stor; människornas uppsåt och tankar var alltid och alltigenom onda. 6Då ångrade Herren bittert att han hade gjort människor på jorden. 7Herren sade: ”Människorna som jag har skapat skall jag utplåna från jordens yta, och med dem alla fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. Jag ångrar att jag gjorde dem.” 8Men Noa hade vunnit Herrens välvilja.
9Detta är berättelsen om Noa och hans släkt. Noa, som levde i denna tid, var en oförvitlig och rättfärdig man; han levde i gemenskap med Gud. 10Noa fick tre söner, Sem, Ham och Jafet. 11Men inför Guds ögon blev jorden alltmer fördärvad och full av våld. 12Gud såg att jorden var fördärvad, eftersom allt vad människorna gjorde på jorden var fördärvligt. 13Han sade till Noa: ”Jag har bestämt att jag skall göra slut på alla människor, ty de har fyllt jorden med våld. Jag skall förgöra både dem och jorden. 14Bygg dig en ark av goferträ och inred den med olika rum. Bestryk den både invändigt och utvändigt med jordbeck. 15Så skall du göra arken: den skall vara 150 meter lång, 25 meter bred och 15 meter hög, 16och du skall göra ett tak på den med en halv meters resning. Ingången till arken skall du göra på ena sidan, och du skall bygga den i tre våningar. 17Jag skall nu låta floden översvämma jorden och förgöra alla levande varelser under himlen. Allting på jorden skall gå under. 18Men med dig vill jag upprätta ett förbund. Du skall gå in i arken tillsammans med dina söner, din hustru och dina sonhustrur, 19och av allt som lever, av alla varelser, skall du föra in i arken ett par, hane och hona, av varje art, så att de kan överleva tillsammans med dig. 20Av de olika arterna av fåglar, fyrfotadjur och markens kräldjur skall ett par av varje komma till dig, så att de kan överleva. 21Du skall lägga upp förråd av all slags föda, så att ni har att äta, du själv och alla de andra.” 22Noa gjorde i allt så som Gud hade befallt honom att göra.
71Herren sade till Noa: ”Gå in i arken, du och hela din familj. Ty jag har funnit att du ensam är rättfärdig inför mig i denna tid. 2Av alla rena fyrfotadjur skall du ta med dig sju par av varje art, hanar och honor, och av alla djur som inte är rena skall du ta ett par, hane och hona – 3också av himlens fåglar sju par av varje art, hanar och honor – så att de kan överleva på jorden. 4Om sju dagar skall jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag skall utplåna från jordens yta allt som finns till, allt som jag har gjort.” 5Noa gjorde i allt så som Herren hade befallt honom.
6Noa var 600 år när floden översvämmade jorden. 7Då gick Noa in i arken tillsammans med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur för att rädda sig undan flodens vatten. 8Av de rena fyrfotadjuren och av de fyrfotadjur som inte är rena, av fåglarna och av allt det som krälar på marken 9kom ett par av varje art in till Noa i arken, hane och hona, så som Gud hade befallt Noa. 10Efter sju dagar kom flodens vatten över jorden.
11Det år då Noa blev 600 år, den sjuttonde dagen i andra månaden, den dagen bröt alla det stora djupets källor fram och himlens dammluckor öppnades, 12och regnet strömmade ner över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter. 13Just den dagen gick Noa och hans söner Sem, Ham och Jafet in i arken, och med dem Noas hustru och hans tre sonhustrur, 14vidare alla de olika arterna av vilda djur och boskap, de olika arterna av det som krälar på jorden och av det som flyger, både fåglar och alla andra djur med vingar. 15Alla kom de in till Noa i arken, ett par av alla levande varelser. 16De kom, hanar och honor av alla slags djur, så som Gud hade befallt Noa. Och Herren stängde igen om honom.
17Då kom floden över jorden. Den varade i fyrtio dagar, och det kom så mycket vatten att arken lyftes och flöt över jorden. 18Vattnet steg högt över jorden, och arken drev på vattnet. 19Allt högre steg vattnet över jorden, tills det täckte även de högsta bergen under himlen. 20Vattnet steg mer än sju meter över bergen. 21Hela myllret av varelser på jorden gick under: fåglar, boskap och vilda djur, allt liv som jorden vimlade av, och alla människor. 22Allt som levde och andades dog, alla varelser som levde på land. 23Herren utplånade allt som fanns till på jorden, människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar: allt utplånades från jorden. Kvar blev bara Noa och de som var med honom i arken.
24Vattnet fortsatte att stiga över jorden i 150 dagar. 8 1Då tänkte Gud på Noa och alla de vilda och tama djur som var med honom i arken. Han lät en vind blåsa över jorden och vattnet började sjunka undan. 2Djupets källor och himlens dammluckor stängdes till, regnet hejdades 3och vattnet drog sig efter hand bort från jorden. Efter de 150 dagarna började vattnet minska. 4På sjuttonde dagen i sjunde månaden blev arken stående på Araratbergen. 5Vattnet fortsatte hela tiden att minska, och när den tionde månaden kom, på första dagen i månaden, blev bergens toppar synliga.
6Efter fyrtio dagar öppnade Noa ett fönster som han hade gjort på arken 7och släppte ut en korp. Den flög fram och åter till dess vattnet torkat upp på jorden. 8Sedan släppte han ut en duva för att se om vattnet hade sjunkit undan från marken. 9Men duvan fann ingen plats där den kunde vila utan återvände till honom i arken, eftersom det stod vatten över hela jorden. Då sträckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken. 10Han väntade sju dagar till, sedan släppte han ut duvan ur arken ännu en gång. 11Om kvällen kom den tillbaka till honom, och då hade den ett friskt blad från ett olivträd i näbben. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden. 12Han väntade sju dagar till, sedan släppte han ut duvan igen, och nu kom den inte mer tillbaka till honom.
13I Noas sexhundraförsta år, på första dagen i första månaden, hade vattnet torkat bort på jorden, och när Noa lyfte undan taket på arken fick han se att marken hade torkat upp. 14På tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden torr. 15Då sade Gud till Noa: 16”Gå ut ur arken tillsammans med din hustru, dina söner och sonhustrur. 17Alla de djur av alla slag som du har hos dig, fåglar, fyrfotadjur och alla kräldjur som finns på jorden, skall du ta med dig ut, och det skall bli ett myller av dem på jorden; de skall vara fruktsamma och föröka sig.” 18Och Noa gick ut ur arken tillsammans med sina söner och sin hustru och sina sonhustrur. 19Alla fyrfotadjur och kräldjur och fåglar, allt som myllrar på jorden, gick ut ur arken, den ena arten efter den andra.
20Noa byggde ett altare åt Herren. Han tog fyrfotadjur och fåglar av alla rena arter och offrade dem som brännoffer på altaret. 21Och Herren kände den blidkande lukten, och han sade till sig själv: ”Aldrig mer skall min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag skall aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.
22Så länge jorden består
skall sådd och skörd, köld och värme,
sommar och vinter, dag och natt
aldrig upphöra att skifta.”
Guds förbund med Noa
91Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden. 2Alla markens djur och alla himlens fåglar skall känna skräck och fruktan för er. Över dem och över allt som krälar på jorden och över alla fiskar i havet ger jag er makt. 3Allt som lever och rör sig skall vara er föda; allt detta ger jag er så som jag gav er de gröna örterna. 4Men kött som har liv, det vill säga blod, i sig får ni inte äta. 5Och för ert eget blod skall jag kräva vedergällning. Jag skall utkräva den av varje djur, och av varje människa skall jag kräva vedergällning, om hon dödar en annan människa.
6Den som utgjuter människoblod,
hans blod skall utgjutas av människor,
ty Gud gjorde människan till sin avbild.
7Var fruktsamma och föröka er,
bli en myllrande mängd på jorden
och härska över den.”
8Gud sade till Noa och hans söner: 9”Jag upprättar nu ett förbund med er och era efterkommande 10och med alla levande varelser som finns hos er, fåglar, boskap och alla vilda djur, alla som gick ut ur arken. 11Jag skall upprätthålla mitt förbund med er: aldrig mer skall det hända att alla varelser utplånas av flodens vatten, aldrig mer skall en flod ödelägga jorden.”
12Gud sade: ”Detta är tecknet för det förbund jag instiftar mellan mig och er och alla levande varelser ni har med er, för alla kommande släktled: 13min båge ställer jag bland molnen. Den skall vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden. 14När jag hopar moln över jorden och bågen blir synlig bland molnen, 15då skall jag tänka på mitt förbund, förbundet mellan mig och er och alla levande varelser av alla slag, och aldrig mer skall vattnet bli till en flod som utplånar alla varelser. 16När bågen står bland molnen skall jag se den och tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser av alla slag på jorden.” 17Och Gud sade till Noa: ”Detta är tecknet för det förbund som jag upprättar mellan mig och alla varelser på jorden.”
18Noas söner, de som gick ut ur arken, var Sem, Ham och Jafet. Ham var far till Kanaan. 19Dessa tre var Noas söner, och från dem härstammar alla människor på hela jorden.
Förbannelse över Kanaan
20Noa var åkerbrukare, han var den förste som anlade en vingård. 21När han drack av vinet blev han berusad och låg naken i sitt tält. 22Och Ham, Kanaans far, såg sin far ligga där blottad och gick ut och berättade det för sina bröder. 23Då tog Sem och Jafet en mantel, lade den på sina axlar och gick baklänges in och höljde över sin far; de vände bort ansiktet, så att de inte skulle se sin far blottad. 24När Noa sedan vaknade upp ur ruset och fick veta vad hans yngste son hade gjort honom 25sade han:
”Förbannad skall Kanaan vara
och den uslaste slav åt sina bröder.”
26Och han sade:
”Lovad vare Herren, Sems Gud!
Kanaan skall vara deras slav.
27Må Gud låta Jafet växa
och bo tillsammans med Sem.
Kanaan skall vara deras slav.”
28Efter floden levde Noa 350 år. 29Noas hela livstid blev 950 år; sedan dog han.
